En studie om invandring och brottslighet

Copyright: Telefonkiosk

Opgørelser over fremmedes andel af kriminaliteten i Sverige er åbenbart et kontroversielt anliggende. I hvert fald så kontroversielt, at statsligt udarbejdede opgørelser og forskning er uønskede. Som erstatning herfor er tænketanken Det Goda Samhället trådt til og har udarbejdet en opgørelse. Tænketankens bestyrelsesformand, Patrik Engellau, præsenterer i månedens kronik baggrunden for arbejdet og dets konklusioner.

 Af Patrik Engellau

Nyligen presenterade Stiftelsen Det Goda Samhället, där jag är ordförande, en studie om invandrares brottslighet (https://detgodasamhalletdotcom.files.wordpress.com/2019/06/rapport-om-invandring-och-brottslighet.pdf). Det intressanta med studien är inte bara de synnerligen oroväckande fakta om brottsligheten hos folk med utländsk bakgrund som redovisas utan kanske framför allt skriftens tillkomsthistoria. Jag börjar med denna historia.

Sverige har sedan årtionden tagit emot ett stort antal migranter utan någon särskild kontroll. Att invandringen skulle vara till stor fördel för Sverige har varit en omhuldad trossats hos svenska politiker i nästan alla partier. Så stark har denna övertygelse varit att politikerna inte ens har velat undersöka om migrationen fört några nackdelar med sig, till exempel i form av ökad brottslighet.

Det där sista var inte helt sant. Den statliga myndigheten Brottsförebyggande rådet, som bland annat ansvarar för statistiken om brottsligheten i Sverige, har faktiskt vid två tillfällen – 1997 och 2005 – presenterat tämligen gedigna undersökningar av frågan. Men sedan blev det stopp. Sedan 2005 har det svenska samhället representerat av ledarredaktioner, vissa politiska partier, en del organisationer och förstås vanlig medborgare krävt att staten skulle göra en uppföljning av de två nu alltmer ålderstigna studierna.

Men nej. Det var tvärnit. Beslutsfattarna ville inte ha reda på hur brottsligheten utvecklats för folk med utländsk bakgrund. Justitieminister Morgan Johansson menade att han visste allt även utan studier. Så här förklarade han för Sveriges Television:

Justitieminister Morgan Johansson (S) säger blankt nej till att ge myndigheten i uppdrag att ta fram ny statistik vilket land som brottsmisstänkta kommer ifrån.

– Det har gjorts både i Sverige tidigare och det finns otaliga internationella studier som alla visar ungefär samma sak. Att minoritetsgrupper ofta är överrepresenterade i kriminalstatistiken, men när man rensar för socioekonomiska faktorer så försvinner det nästan helt och hållet. Så den politiska slutsatsen som jag ska dra, den kan jag redan dra med de internationella och svenska studier som finns, säger justitieminister Morgan Johansson (S) till SVT Nyheter.

Det märkvärdiga och kanske betecknande för ett synnerligen lydigt folk, svenskarna alltså, är att ingen annan än Brottsförebyggande rådet heller gjorde något sedan ministern lagt sin bannstråle över projektet. I fjorton år lyfte ingen svensk ett finger för att själv försöka uppdatera de två tidigare studierna. Många kunde ha gjort det om de velat, universiteten till exempel, vars huvuduppdrag bland annat är att forska kring samhällsfenomen som detta.

Förra året bestämde jag och en kollega oss för att mot alla odds försöka göra en uppföljning. Här kan du läsa om en del av våra vedermödor (https://detgodasamhallet.com/2019/06/08/patrik-engellau-bonusmaterial-1/). Vi hade en del tur och lyckades alltså få ut en rapport (som hade tagit alldeles för lång tid och kostat alldeles för mycket pengar att slutligen skriva ihop och presentera).

Kom vi då fram till något särskilt dramatiskt? De flesta i sakfrågan någorlunda insatta personer som läst rapporten suckar och säger att ”ja, det var väl ungefär som jag fruktade”. Inga nyheter alltså för dem som inte liksom de ledande politikerna varit rosenkindat optimistiska.

Följande diagram illustrerar två av de tre viktigaste slutsatserna: