Sverige: Guldet blev til sand…?

De nordiske lande kendes på deres høje grad af social tillid og sammenhængskraft. Derfor ser den nordiske familie med bekymring på Sverige, som indvandringen i disse år splitter mellem kulturkonservative og kosmopolitter. Men der pågar en konservativ renæssance i Sverige, skriver rigsdagsmedlem for Sverigedemokraterne, Aron Emilsson, i månedens kronik. Emilsson kalder til nordisk samling om vores fælles kulturelle fundament.

Af Aron Emilsson

Kultur. Ordet kommer av latinets Cultura som betyder ungefär bearbetning, odling, eller i förlängningen bildning. Som människor är vi kulturella varelser, vi formar en kultur inom familjen, arbetsplatsen, lokalsamhället – ja kort sagt i det lilla till de stora gemenskaperna; nationen och den del av världen vi tillhör.

Familjen är hjärtats fosterland har det sagts och fosterlandet i sin tur är inte sällan del av en större familj. I vårt fall heter den familjen Norden. Vi delar i mångt och mycket en ömsesidig språkförståelse, nyckeln till all kommunikation. Vi delar geografisk hemvist, historia, kulturella drag och gemensamma värderingar om hur samhällssystemet och den nordiska modellen ska se ut där man ger efter förmåga och får efter behov, en i grunden socialkonservativ tanke där kittet för att den solidariska välfärden ska fungera är en gemensam förståelse för det gemensamma bästa och en gemensam kollektiv identitet där samhällskontraktet upprätthålls tack vara gemensamma värderingar, normer och lagar för moraliska system.

 

Förmågan till det här har lyst, och lyser delvis fortfarande, särskilt stark i de nordiska länderna och har lagt grunden för det vi kallar det nordiska guldet: den grundläggande sociala tilliten mellan individer och offentliga auktoriteter, vilket upprätthåller en vilja att ta från det egna för att bidra till det gemensamma, skattemoralen. Men hur starkt lyser guldet idag? Våra nordiska länder klassas återigen som världens lyckligaste, med alla kring topp 10, men allt är inte guld som glimmar och i Sverige frågar vi konservativa oss om inte guldet i allt för många delar av vårt samhälle blivit till sand, liksom i berättelsen om Karl-Oskar och Kristina i den svenska romanen Utvandrarna.

I Danmark ser många med oro på hur Sverige hanterat de senaste årens omfattande migration. Uppehållstillstånd har delats ut till nyanlända utan tanke om att man först gör sin plikt och därefter kräver sin rätt. Våldsbejakande islamism har fått fotfäste genom brist på gränskontroller och inre utlänningskontroller. Kraven på anpassning till det svenska samhället och den svenska rättsuppfattningen har varit närmast obefintliga. I Norge talar man om det ”svenska tillståndet” och syftar då på vårt lands ansvarslösa migrations- och integrationspolitik. Dessa reaktioner hörs också från vårt östra grannland Finland. Den nordiska familjen ser helt enkel på sitt syskon med oro över de vägval Sverige gjort.

I Sverige pulserar samtidigt en polariserad samhällsdebatt mellan å ena sidan de som söker trygghet, sammanhållning och hemkänsla, och å andra sidan de som blickar hungrigt mot mer av globalisering, modernitet och öppna gränser. Konfliktlinjen går inte mellan etnicitet och bakgrund, utan mellan konstruktiva och destruktiva krafter i ett numera kluvet land. Kluvet mellan stad och landsbygd, mellan unga och äldre, invandrare och svenskar. Kluvet mellan de som kan grupperas i somewheres respektive anywheres. De som prioriterar Sverige och de som prioriterar världen utanför utan hänsyn till konsekvenserna för hemlandet.

Sverige befinner sig i en brytningstid där mycket står på spel. Det pågår onekligen en kulturkamp mellan en konservativ rörelse under renässans och ett etablerat vänsterliberalt åsiktsfält. Det är de stora omvälvningarnas tid där den svenska identiteten skakar på kvicklera och utgången är oviss. Vi kulturkonservativa känner oss inte sällan som ryckta ur vår groningsgrund liksom den svenske mästarlyrikern Karlfeldt en gång kände och diktade. Det är uppenbart att svensk historia och kultur ifrågasätts på ett förminskande, relativiserande sätt med oikofobiska glasögon, utan en nyanserad diskussion där svensk kultur på saklig grund kan erkännas, utan att för den delen tas för statisk.

I tider då normkritiken blivit norm och genus- och maktanalys, postkoloniala teorier och relativisering av bildningsidealen snarare blivit regel än undantag inom alltför många delar av kultursfären, är våra källor, minnen och artefakter viktigare än någonsin att förvalta och förmedla.

Arv, miljö och tradition, är inte statisk, stelnad, eller låst i tid och rum. Däremot är sammansättningen av dem unik för varje nation, så också den svenska genom vårt kollektiva och levande språk, minnen, kultur- och naturmiljöer. Vår relation till vår bebyggda miljö. Till åker, skog och äng. Husdjur och årstider. Det har i sin tur utvecklat vår stora kulturpolitiska scen i vardagen; matbordet och måltidskulturen.  Konsthantverk och kommunikation. I det unika och särpräglade landskap som format oss, vår mentalitet och andliga odling är vi produkter av vår omgivning som i sin tur är en produkt av oss, allt jämte kristendomens och kyrkans särställning i Sverige sedan 1000 år.

Det här är fundament vi delar i Norden. Inför förestående Europaparlamentsval finns det anledning att inse behovet av en starkare nordisk röst såväl inom som utanför EU-samarbetet. Vårt samarbete är stort, men vår potential än större. Vi tjänar mer nordiskt guld och nordisk nytta om vi på allvar blir världens mest integrerade region. I det har också Sverige av idag mycket att lära av våra kära nordiska syskon. Låt oss slå ett slag för djupare nordisk samverkan och samordning på bred front, genom det förmedlar vi arvet vi tagit emot från äldre generationer till morgondagens vuxna och vaskar fram nordisk nytta ur sanden som åter kan glimma.

Aron Emilsson er medlem af Sveriges Riksdag for Sverigedemokraterna.

Støt kulturkampen!

Tak fordi du læser vores artikler. Hos Årsskriftet Critique ønsker vi at udfordre samfundsdebatten og særligt udvikle den borgerlige og konservative samfundskritik. Derfor kræver vi heller ikke betaling for vores online-stof og har ikke tænkt os at gøre det.

Men vi har ingen reklameindtægter, ingen rige onkler og ingen adgang til offentlig støtte. Derfor er vi afhængige af dit økonomiske bidrag for at holde gryden i gang. Vi tager med glæde imod bidrag af alle størrelser.

Ved at støtte os, støtter du en fremtid for en velfunderet, nuanceret borgerlig idé- og samfundsdebat og er med til at brede den borgerlige samfundskritik ud til flere. Ved brug af Paypal kan du sågar oprette en fast månedlig donation. Vi takker for dit bidrag.

Støt Årsskriftet Critique via MobilePay!